Meijer Släktförening

Styckgjutargården

 
Gerdt Meijer efterträdde sin styvfar Mertadus Gessus som kunglig styckgjutare. Sina privilegier erhöll han av drottning Kristinas förmyndar regering 8/6 1641. Han lät då bygga en ny styckgjutaregård på Brunkebergsåsen.
Märta Karlgren som är uppväxt på Styckgjutaregården berättar i Samfundet Sankt Eriks årsbok 1958 följande:
Ingen bodde som vi. I ett gammalt kanongjuteri från 30-åriga krigets dagar – det viste man, då man med stearinstumpen rykande i stora källarlyktan försiktigt klev ner för de grovhuggna stenblocken i den gamla trappan som ledde nästan lodrätt ner i de mörka valven, ner till äpplena och den hembryggda häggbärslikören. En historisk dallring genombävade en vid dessa expeditioner, som gav näring till hasarderade gissningar beträffande den igenmurade valvöppningen där nere – var det innanför en gång till Klara kloster eller kanske till Kungliga slottet? Undra på att Fältskärn och Starbäcks romaner blev populär läsning med den omgivningen! Vår bostad var också enastående på ett anat vis: ingen av kamraterna kunde skryta med att – för att använda en lätt travestering av universitetsvaktmästarens hyresannons ”anatomisal finnes i huset”.
Titta på gamla kartor från 1600-talet över Norrmalm, finner man Brunkebergsåsens krön föga bebyggt. Den sträcker sig som en kil in bland småhusen på sluttningarna, bebodd mest av småhantverkare. En påminnelse härav kvar i namnet Lästmakargatan, Kammakaregatan Luntmakaregatan etc. Själva kvarteret ”Fyrmörtelen” betecknas som en hög, svårbebyggd klippa, och vid tiden för den 1640 fastställda stadsplanen är det bara det nordvästra hörnet längs ”Styckgjutaregrenden” som är upptagen och innehas av ”Gerdt styckgjutare”.
Denne Gerdt med efternamnet Meyer, som på 1630-talet invandrat från Tyskland, hör alltså till de äldsta bebyggarna uppe på åsen, just på den plats som 200 år senare skulle komma att betraktas som ”den svenska gymnastikens vagga”. Mäster Gerdt eller egentligen Gerhardt var en skicklig man, som utnämndes till kunglig styckgjutare, Från hans och hans efterföljares verkstad måste ha utgått en stor del av de kanoner, som rullade på Europas slagfält under Sveriges stormaktstid. Styckgjuteriet gick i arv, och det kungliga privilegiet följde släkten under fem generationer. Det var inte bara ”stycken” som förfärdigades av denna konstförfarna släkt, utan man åtog sig också att gjuta fint utsirade kyrkklockor och även statyer; det finns knappast någon av våra äldre kyrkor som inte har en klocka signerad av en Meyer. Bl.a. hänger i Bromma ett vackert exemplar med årtalet 1651, skänkt av Lennart Torstensson och förfärdigat av den förste mäster Gerdt. Den 5 april 1647 ”förtingade” stadens fäder också med samme ”herr Gerdt styckgjutare” att han skulle förfärdiga ”Justitiæbelätet af fin mässingsmalm uti sin rätta gestalt som af ritningen är deruppå” och som sedan fick sin plats överst på skampålen på Stortorget. Det var den beryktade ”Kopparmatte”, som efter en runddans till flera olika Stockholmstorg till slut hamnat i Rådhusets vestibul.
Den Meyerska dynastiens märkligaste man var Gerhard ”den tredje” som vid 1700-talets mitt drev sitt hantverk till verkligt konstnärskap. Han var dessutom uppfinnare inom sitt fack och verksam på många andra områden, blev generaldirektör, medlem av Vetenskapsakademien, hedersledamot i Konstakademien och Riddare av Vasaorden. Han. unfick 1774 adelsdiplom, men tog dock inte inträde i Riddarhuset
Det var särskilt som statygjutare han gjorde sig berömd, och från gjutgroparna i Fyrmörsaren utgick både IÁrchevêques Gustav Adolfstatyn och Gustav Vasa på Riddarhustorget och därtill en stor del av Slottets konstnärliga utsmyckning. Som en konstens generöse mecenat skänkte han till Kongl. Målare- och Ritareakademien Sparreska palatset vid Röda bodarna, som var i hans ägo och som i ombyggt skick alltjämt är Akademiens konsthögskola. Det omfattande arbetena krävde plats, och efterhand utvidgades Styckgjutargårdens tomt så att det kom att upptaga ett ansenligt utrymme, bebyggt såsom framgår av den här reproducerade planritningen med lokaler framför allt för själva gjutningen men också med stall och vagnslider, metallupplag, vedbodar och allehanda uthus. Längs Beridarebansgatan hade familjen Meyer sitt boningshus, vilket särskilt under Gerhard den tredjes tid fick en särdeles ståndsmässig inredning. Gjuteriet sålde han till Kronan för halva dess värde, men sonen Gerhard fortsatte traditionen som kungl. Styckgjutare till 1797, då traditionen med honom dog ut. Två år senare nedlades gjuteriet
Styckgjutaregården blev därefter (1813-1945) tillhåll för Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet. Med anledning av Institutets hundraårsjubileum 1913 gavs dess historia ut i bokform. Gjuthuset byggdes om till gymnastiksal och bostaden användes till tjänstebostad för föreståndaren. Först Pehr Henrik Ling (”den svenska gymnastikens fader”). Sedan Lars Gabriel Branting (sonen Hjalmar Branting föddes på Styckgjutaregården 1860). Där nämns även tiden före institutets grundande:
Att erhålla en lämplig lokal för övningarna jämte boställsrum för eget behov var naturligtvis hans första och viktigaste önskemål. Omständigheterna gynnade honom härvidlag i det han för en jämförelsevis ringa belopp lyckades få förhyra de rum han behövde i en gammal kronan tillhörig lägenhet, Styckgjutaregården kallad.
Denna fastighet, belägen i kvarteret fyrmästaren N:r 39, hörnet af Beridaregatan och Styckgjutaregränd ( nu Beridarbansgatan och Hamngatan ), hade ursprungligen tillhört en från Tyskland härstammande familj Meijer, som i mitten av 1600-talet inköpt platsen och där anlagt ett styckgjuteri. Från far till son gick sedan gården och rörelsen i arv
På 1700-talet utvidgades gjuteriet, som tack vare Kronans penningsförsträckningar erhållit tidsenliga maskiner, så att även större kanoner kunde tillverkas, men då en av Meijerska ättlingarna, direktör Gerhard M., ej såg sig i stånd att övertaga inventarierna, försålde han och hustrun Juliana Kamecher genom salubrev d. 7 maj 1756 till Kungl. Maj:t hela Styckgjutaregården för 50.000 daler s. m. och mot villkor att de och deras efterkommande bleve vid vid gjuteriet bibehållna så länge de försvarligt förestod verket och under förbindelse att gården med årliga reparationer underhållna, samtidigt finge bebo och disponera styckgjutaregården med alla våningsplan och tillhörigheter. Kungl. Maj:ts på grund av Meijers erbjudande ”beviljade villkor” anfördes i ett brev till krigskollegium av den 6 juli 1752.
 
Teckning av GCI 1866 S. Hallbeck
Genom brev av den 7 juni 1794 förordade kungl. Maj:t, att styckgjuteriet särskilt på grund av den gamla gjutmetodens otidsenlighet samt enär med överdirektör Meijers äldste sons frånfälle icke någon styckgjutare funnes inom Meijerska släkten, åt vilken staten kunde anförtro ledningen av kanongjutningen, att gjuteriet skulle flyttas till Marieberg samt gamla styckgjutaregården försäljas till dåvarande Capitaine Mechanicus, sedermera överstelöjtnanten, Appelquist. Samtidigt avslogs en av enkefru Meijer (som varit gift med ”gamle directeuren Meijers” äldste son) gjord hemställan att ”få under sönernas minderårighet styckgjutaregården behålla och förvalta eller motsvarande ersättning erhålla”, emedan kronans
fria disitionsrätt ansågs otvivelaktig, enär dels reparationsskyldigheten ej upprätthållits, dels ingen i den Meijerska släkten kunde förestå kanontillverkningen. Men i anseende till framlidne direktörens förtjänster och fru Meijers betryckta omständigheter tillerkändes henne och hennes barn en nådegåva av 3.000 rd. Rgs., vilken skulle utgå av köpeskillingen för styckgjutaregården.
Som änkefru Meijer ensam skulle åtnjuta denna summa börjades av andra släktingar till överdirektör Meijer, nämligen f. d. löjtnanten, stadsmäklaren Zethræus( gift med en Meijer ), bokbindaren Meijer och jungfru Margaretha Meijer, rättegång mot Kungl. Maj:t med begäran, att de måtte ”såsom meijerska descendenter” på grund av ovan nämnda villkor förklaras berättigade att bebo och disponera styckgjutaregården samt särskilt att Zethræi son ”hvilken visade håg och lust för de kunskaper som gjorde honom skicklig att framledes kunna bli styckgjutare, hvartill han som meijersk descendent ägde rätt”, måtte få bli i tillfälle att ägna sig åt detta yrke. Yrkandet bifölls av Stockholms kämnärsrätt. Stockholms rådhusrätt. Svea hovrätt stadsfäste kämnärsrätten beslut, emedan kronans ombud, advokatfiskalen Lindberg förklarades ej vara berättigad att föra talan i målet. Denne sökte ändring hos kungl. Maj:t. Genom utslag den 12 nov. 1816 fann kungl. Maj:t. att vid stadsmäklare Zethræi m. fl:s ansökan intet avseende borde fästas, så mycket mindre som han ”på intet sätt styrkt sin sons rättighet att för sig föra den talan som han å hans vägnar genom denna ansökning blifvit framställd”. Däremot medgav Kungl. Maj:t. att, med hänsyn till gamle direktör Meijers förtjänster, den förut anslagna nådegåvan av 3.000 rd. Rgs jämte 6% ränta å densamma under den tid som förflutit från dess beviljande, skulle utbetalas, samt därjämte att Mejerska arvingarna skulle ersättas med 2.196 rd. 46 skilling rgs för de 1799 från meijersk sterbhuset till kronan avlämnade gjutningsinstrument och verktyg.
Genom en Kungl. Resolution av den 4 augusti 1815 hade köpehandlingen med överstelöjtnant Appelquist fått återgå.
Då Ling träffade överenskommelse om nyttjanderätten av Styckgjutaregården, stodo de forna gjutsalarna öde, och av boningsrummen voro endast ett fåtal begagnade, som upplåtits åt några gamla franska hovbetjänter, vilka ej afflyttade förrän 830.
Hela lägenheten var ytterst förfallen, så en reparation av de salarna och boningsrum, som behövdes för institutet, blev oundgängligen nödvändig, innan dessa kunde tagas i anspråk för sitt nya ändamål.
Reparationskostnaderna som uppgingo till 124 rdr. 16 skill., blevo sedermera ersatta av kronan, varom det heter i stadsrådsprotokollet av 25 maj 1814.
Hela kvarteret revs 1958 även om detta berättar Märta Karlgren:
När grävskoporna hösten 1958 når fram till sitt sydligasta mål i Norrmalmregleringens kaos, får de mellan sina käftar något som verkligen tål att tugga på. Gamla Gymnastiska Centralinstitutets nu halvförfallna längor hörande åtminstone delvis till de allra äldsta byggnader, som jämnas med jorden i detta sammanhang. Och här blir inte bara frågan om att jämnas utan att rycka upp med roten: nivån skall ju, om allt går som planerat, sänkas djupt under markytan för det kommande centrala gångtrafiktorget med förbindelse till tunnelbana och andra moderna trafikmedel åt alla kanter. Inte ens jorden där mitt barndomshem legat kommer att finnas kvar, grundligare kan det inte göras. Detta är ett konstaterande, inte ett sentimentalt beklagande. 
”Vid Kulturhusets östra gavel, Sergels torg 1, sitter en liten flicka med benen i kors. Det är en bronsskulptur utförd av Peter Linde (1988) som utmärker platsen för "Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet", som låg här under åren 1813-1944